Inledning
Samtliga inlägg i denna serie är skrivna av mig med den erfarenhet och kunskap som över trettio års tränargärning givit. I mina texter finner man helt säkert fel och åsikter som är väldigt generaliserande. Alla har rätt till sin egen mening och jag hävdar inte att allt jag tycker är rätt. Läs istället inläggen som en väg bland andra.
I denna del av min serie kring helhetsperspektivet inom träning så skulle jag vilja belysa den intellektuella aspekten av det jag menar med helhet. Mina tankar kommer främst att centreras kring följande punkter som jag ser som viktiga:
- Vetenskap och evidens
- Kulturellt perspektiv
- Tanke eller känsla?
- Det salutogena perspektivet och Känsla av sammanhang –
- Applicerbarhet
Texten syftar till att lyfta vikten av att ha en intellektuell bakgrund och grund i det vi gör, och finna sätt att ta med denna kunskap ut i vår verksamhet med den slutliga förhoppningen att kunna utveckla Skid-Sverige framåt.
Vetenskap och evidens
Söker man sig in på Wikipedia så definieras där vetenskap som “produktion av ny kunskap med systematiska metoder”. Inom vetenskapen strävar man efter ett metodiskt, systematiskt och empiriskt sätt att hitta nya lösningar och vägar framåt. Att kunna jobba efter liknande arbetssätt ser jag som värdefullt även inom idrotten.
Metoder för en idrottares utveckling är, beroende på utvecklingsmiljö och kultur, mycket varierande. Någon framgångsrik coach förespråkar välbeprövad och klassisk metodik medan fritänkare går nya och oprövade vägar.
När man inom den akademiska världen tittat på vad som utmärker framgångsrika forskare så har man där sett att några av de utmärkande dragen som finns är kreativitet, öppenhet för nya erfarenheter, tolerans samt flexibilitet. Kanske kan det finnas likheter mellan dessa forskare och hur vi vill arbeta både som tränare och åkare. Kanske kan vi ta med oss framgångsrecept från den akademiska världen och applicera även hos oss?
I läget där vi befinner oss idag anser jag att många områden inom idrottens värld är väldigt outforskade och att man sällan har uthållighet i processen för att på lång sikt se slutresultatet. En utmaning är att det är ett stort bortfall av deltagare i studier rörande idrott. Detta beror ofta på någon slags ändrad förutsättning för deltagaren i fråga. Till exempel byte av miljö, skada eller att man slutar.
Tre åtgärder som skulle kunna hjälpa oss att handskas med dessa utmaningar är enligt mig:
- Avgränsade projekt
- Stor population under kort tid
- Väl förankrad och accepterad projektbeskrivning
Exempelvis:
Syfte/Mål: Minska skadefrekvensen i fartdisciplinerna hos åkare i målgruppen U16 med 50% år under fyra år!
Hypotes: ”Alpin skidåkning har hög skadefrekvens i knän och underben eftersom att åkare i U14-16 inte är vana höga hastigheter i samband med fartträning/ tävling.”
Metod: Samtliga alpinister i målgruppen genomför träning i hög hastighet under tio tillfällen under december-januari. Hastigheten skall vara mer än 90 km/h på plana skidor i mer än fem sekunder. Vi presenterar projektet under våren på LVC alt USM final. Kontakta anläggningar i landet och beskriv projektet. Spela in en video från centralt håll för att visa utförandet. Skicka ut protokoll och rapporteringsförfarande. Rikstränare sammanfattar och presenterar utfallet ett år senare. Utvärdera och utveckla. Möten på distans kontinuerligt under året. Alla inblandade har någon form av identitetssymbol typ T-shirt, filmteam dokumenterar och presenterar fortlöpande.
Detta är ett exempel på hur vi som faktiskt är ute på “fältet” skulle kunna jobba mer enligt en vetenskaplig metod och således på riktigt kunna pröva ut kring om saker funkar eller inte. Det som inte funkar är det ingen idé att vi håller på med!
Sölden 2017
Kultur
Jag under mina år som tränare fått glädjen att spendera mycket tid i många olika miljöer. Ideella, kommersiella och professionella. Yrket har tagit mig till alla världens hörn och antalet möten med människor ter sig i stort sett övergripbart. Med det som grund skulle en reflektion över de skillnader i kulturer som jag tycker mig kunnat urskilja vara på sin plats.
Överlag anser jag att den svenska modellen med jämlikhet, rättvisa och demokrati står stark fortfarande. Vi har en mycket välfungerande livsfilosofi där idrottsrörelsen berikar och stärker landet med ett klart syfte och mening: Ökat välbefinnande och folkhälsa.
Vad gäller kulturer och prestationsmiljöer utanför landet finns stora olikheter. Vi bör verkligen vara stolta och kämpa för att vidhålla vår jämlika syn på idrotten. Ju mer ”knegarmentalitet” och arbetsmoral vi kan ha, desto mer kommer en långsiktig process bära frukt. Genvägar och quickfix har inte visat sig vara gynnsamt.
Många verksamheter tenderar att gå mer och mer mot tidig specialisering. Detta samtidigt som de vuxnas karriärer kräver allt mer tid-, och energikrävande insatser. Vi har också en större insikt i ”vad andra gör” genom sociala medier och nätverk.
Negativa följdeffekter av detta:
- ”Hämta-lämna” ger mindre förståelse mellan föräldrar, ledare och ungdomar
- Sämre klubbkänsla
- Kortsiktiga resultatmål och med det medföljande planer och förutsättningar
- Högre nivå på de bästa och lägre på de ”sämsta” ungdomarna
- Ökade kostnader
- Högre tröskel för att börja med idrott
- Mindre allsidighet och sämre atletism
- Mindre inre motivation och kunskap
Vad kan vi då göra åt detta?
Premiering av hög eller låg prestationsnivå tidigt måste bort. Signaler från högre nivå att det lönar sig att vara långsiktig och uthållig i sina mål ger ringar på vattnet.
Åldersanpassad träning kommer ge en mer hållbar utveckling. Biologisk ålder är en faktor man behöver ta hänsyn till då många är tidigt utvecklade och i behov av stimulans efter förmåga. Här är det väldigt viktigt att man håller undan belöning och selektering på ett naturligt sätt.
Bästa tipset tycker jag är att försöka säga som det är utan omskrivningar. Med ett dynamiskt tankesätt från alla parter ser man förhoppningsvis vinsten i att planera träningen efter de förutsättningar och mål som både klubb och individ satt upp.
När det kommer till utveckling av idrottare verkar det som om de mest intresserade är de som går mest framåt. Inser att det kan framstå som en arrogant kommentar men i stora drag är det den enskilt största egenskapen jag kan se som framgångsfaktor.
Hur väcker man intresset då?
Utveckling över tid, ägarskap till egen prestation, socialt sammanhang, aktivitet, kunskap och bra mål- förutsättning och plan verkar vara några av ingredienserna.
Tanke eller känsla?
När vi pratar den “intellektuella” aspekten av helheten inom idrott blir en viktig del det emotionella. Tankar och känslor. Hur vi mår i huvudet och uppåt, och hur vi mår i huvudet och nedåt. Frågan som ställs är om vi ska lyssna på våra tankar eller om vi ska lyssna på våra känslor? Svaret blir: BÅDA!
Om man lägger de stora planerna med stor noggrannhet och precision kan man finjustera efter känslan när man kommer närmare tidpunkten där det skall genomföras. Att binda sig helt fast i en plan utan möjlighet att korrigera blir svårt, framförallt för de som av olika anledningar inte kunnat vara med på hela upplägget.
För de som lyssnat på mina föreläsningar tidigare känns förmodligen orden MÅL-FÖRUTSÄTTNING-PLAN bekanta.
Ibland är man fast i olika logistiska ramar såsom halltider, skollov eller öppettider i backen. Då är det förutsättningarna som leder till planen. Övergripande i hela arbetet med en plan måste dock en värdegrund och en vision vara. Utan dessa blir alla inblandade helt utlämnade till någon stark och högljudd individs magkänsla och ambitioner. För en hållbar verksamhet behövs en klar sportslig plan och bestämda normer för beteende.
Känsla av sammanhang och det salutogena perspektivet
Det salutogena perspektivet är ett sätt att se på hälsa, både fysisk och psykisk sådan. I stora drag menar man här att fokus ska läggas på vad det är som faktiskt skapar och bibehåller hälsa för oss. En av grund teorierna forskningen har genererat här är det man kallar för “Känsla av sammanhang” alltså KASAM. KASAM kan användas som förklaringsmodell för förståelse till varför vissa människor hanterar livets stress och utmaningar bättre än andra.
KASAM inkluderar de tre ledorden:
- Begriplighet → Det som inträffar är förståeligt och upplevs som logiskt, ordnat, strukturerat och tydligt.
- Hanterbarhet → Man upplever att man har tillräckliga resurser för möta olika situationer i livet.
- Meningsfullhet → Anses av många som den mest centrala komponenten. Innebär att det finns ett emotionellt värde i livet och i det man ägnar sig åt. Det man gör ska kännas värt att investera tid, energi och känslor i. Det är denna punkt som bygger motivation.
För att applicera KASAM teorin som en metod för att bättre rusta våra idrottare för den stress och dom utmaningar som full satsning innebär kan vi lära oss följande:
Utövarna behöver förstå hur och varför vi gör vad vi gör (begriplighet), utövarna behöver känna att de har de verktyg och resurser de behöver för att kunna göra det som förväntas av dom (hanterbarhet) samt att vi vill skapa ett emotionellt engagemang och meningsfullhet i sporten. Detta ger glädje, välmående och framgång över tid!
Applicerbarhet
Fina ord och goda intentioner är bra men som vi upprepat otaliga gånger i Nordlund Sports:
”Well done is better than well said!”
Verkligheten i klubbar, grupper och hos individen tillåter inte hur stora insatser som helst. Vi önskar med dessa miniartiklar inspirera till ett logiskt och konstruktivt arbete. I ekorrhjulet som kallas livet blir ofta det korta, enkla och problemlösande mer brandsläckning än något hållbart och utvecklande.
Lycka till!
Som medförfattare till denna artikel har jag engagerat min dotter Smilla, psykologstudent i Uppsala. Smilla, som efter sin skidkarriär, fann stort intresse i den mentala delen av en prestation. Hon hjälper mig att utveckla mitt ledarskap och min träningsmetodik genom evidensbaserade och genomtänkta inspel.
